Klockan 05.15

Godmorgon, kan man verkligen säga!
Jag vaknade till vid kvart över fem i morse och kunde verkligen inte somna om, jag vred och vände på mig, släppte ut hunden som behövde göra nummer två och gick tillbaka till sängen för att göra ett försök och sova, det gick inge vidare. Slutade med att jag låg vaken fram tills nu, och det var lika bra att kliva upp nu istället för att ligga kvar och störa sambon och hunden som ville sova och ha sovmorgon. Jag där emot ska upp och jobba men börjar inte för en halv nio, så jag kan gott sitta här vid datorn och blogga, kolla Youtube och lyssna på musik. 

Anledningen till varför jag inte kunde somna om är först och främst för att vi har det så in i h*lvete kallt inne just nu, sovrumstermometern står på fjorton grader, fjorton grader inne är tortyr! Så jag har inte sovit något under natten, har bara vaknat och vridit och vänt på mig, som jag brukar göra. Min kropp blir aldrig riktigt utvilad, vilket nu börjar ge resultat. Har tidigare haft problem med smärta i kroppen, vilket jag har lite hela tiden, men den senaste månaden har den varit bra. Tills nu, idag ville jag verkligen inte gå upp, kroppen skrek av smärta, huvudet vill explodera av överbelastning och allt bara strejkar totalt. Jag har mig själv att skylla på också, det är jag själv som satt mig i denna sits igen, för tredje gången och aldrig lär jag mig. Jag kan kunnat jobba mig igenom smärtan men just nu känner jag mig svagare en någonsin, och jag vet själv vart jag är på väg och vart kroppen vill, den vill strejka av totalt, den säger åt mig att lägga mig på en lägre växel och puttra fram istället för att göra allting i trehundra kilometer, ingenting hänger med i den farten.

Tyvärr kommer jag alltid på detta för sent, som nu. Det är för sent, och den vägen jag nu måste gå för att ta mig tillbaka igen är lång, sist tog det mig ett år ungefär... Så idag känner jag att världen kanske inte riktigt behöver mig, dock har jag jobb att gå till, fast helst vill jag dra täcket över huvudet, somna om och vakna imorgon, eller kanske på tisdag idag. Men trotts allt detta så är det bara att göra sig i ordning, slänga på ett leende på läpparna, trycka sig igenom en arbetsdag, vara social, trevlig och hjälpsam. Det är det bästa, att inte vissa det utåt, men jag vet själv att jag gör det bara värre då. Jag spelar att allting är bra, fast jag egentligen vill sätta mig ner i ett hörn och gråta...

Men det var min morgon det, härligt inte sant? Jag önskar inte ens min värsta fiende detta, inte en chans. Och många kan undra varför jag mår som jag gör, allt beror på ett tidigare skit jobb, tidigare skit chef, tidigare stress och press som till slut bröt ner mig och gav mig panikattacker, ångest och ja utbrändhet, det var två år sedan och jag är ännu inte tillbaka där jag mådde som allra bäst, förstår ni vilken tid det tar att ta sig tillbaka efter något sånt? Jag kämpar varje dag! Och jag vet att jag inte är ensam och att många också har denna dagliga kamp, det ända jag har att säga är: Ge aldrig upp!











Kom ihåg mig?