När livet rasar

För att ni ska förstå allting som nu har hänt så kommer jag få gå tillbaka lite i tiden, för att ni ska förstå på ett korrekt och ärligt sätt. Jag måste gå tillbaka ända till två tusen fjorton när jag tog studenten, jag tog studenten i Juni två tusen fjorton och var då arbetslös efter studenten, jag var en osäker tjej som nyss kommit ut i arbetslivet. Jag hade mina få timmar på en Travskola som jag jobbade som gav mig en lön på max fyratusen kronor, det räckte till att betala hyran på lägenheten och inget mer, typ. Jag behövde ett jobb och det var snabbt, Arbetsförmedlmingen hjälpte inte för fem öre och sommaren två tusen femton fick jag ett jobb på en städfirma här i Falun. Perfekt! Jag hade nyss tagit körkort, som tog längre tid en planerat och körkort krävs för att få ett jobb. Det är oftast körkort och tillgång till egenbil som spelar roll, sedan kollar dom på betyg, utbildning och allt där till. Men jag lyckades få jobb på denna städfirma där jag åkte runt till olika privatpersoner och städade deras hus, oftast en gång i veckan. Mycket bilåkande blev det och lokalsinnet byggdes på och jag kände mig fri, jag fick månadslön och allt bara rullade på. Jag hade till och med råd att skadda häst, vilkt jag gjorde. 

Men efter en tid på denna städfirma där man blev utskälld så fort man var sjuk, man fick bara veta allt dåligt man gjorde, aldrig höra det positiva. Det dåliga fick man höra och det var de, inget mer en så. Men grejen var den att jag tog åt mig, jag tog det så hårt att detta gav mig panikattacker på rullande band. Jag kunde ringa till min sambo i ren panik när jag fick min panikattack och jag minst en speciellt där jag hade så svårt att andas och samtidigt pratade med min chef som skällde på mig att jag inte gjorde ett bra jobb och bara krånglade till det för henne, men det är inte mitt fel som anställd om jag blir sjuk och företaget INTE har någon ersättare den dagen jag är sjuk, för sjuk blir man det vet vem som helst, blir du sjuk så blir du sjuk. Jag ville inte dirket skrubba kunders toaletter med magsjuka eller feber, det kändes inte bra, men det förstod inte detta företag eller chef. Jag gick i alla fall in i en bubblan och mådde piss, jag fick göra mig av med hästen då allt på jobbet krånglade och jag mådde verkligen som en överkörd katt, varje dag. Jag hade ont överallt, det värkte i hela kroppen, dag ut som dag in. Det var skäll hela tiden, jag kunde få panikattacker på vägen in till jobbet på morgonen i bilen så jag fick stanna på en bussficka och försöka komma ner på jorden igen, tillslut orkade inte kroppen mer och jag samlade kraft och mod att gå till vårdecentralen där jag blev sjukskriven ögonaböj! Samband med allt detta och sjukskrivning så har jag dessutom en speciell sjukdom som gjorde allting värre, mycket värre. Paniken att ringa till jobbet och säga att jag är sjukskriven var den värsta känslan jag haft, ångesten bara välde över mig och där och då försökte jobbet få mig att säga upp mig, vilket jag inte gjorde av oliak skäll. Dels för jag ville ha mina uppsägningsmånader och lönen på det. Så jag fajtades in i det sista med facket på min sida och vi vann. Även fast jag vann så var jag inte glad, för allt detta tog sådan energi från mig mitt i allt det här...Jag var sjukskriven ca tre månader som också var min uppsägningstid. Detta jobb bröt ner mig och drog mig ner på botten, jag var skadad och långt ifrån att bli hel. 

Tills den dagen det blev lite ljusare och jag fick ett samtal från det jobbet jag jobbat på nu dom senaste två åren, och dom ville att jag skulle komma in på en arbetsintervju, självklart ville jag det! Detta jobb var att jobba i reception och att städa lokaler på en camping, perfekt tänkte jag! Städa har jag gjort tidigare och receptionistdelen kan jag lära mig, vilket jag gjorde. Jag började sakta men säkert ta mig tillbaka och tyckte det var roligt att åka till jobbet, här fick man höra både det bra och det dåliga som man behövde bättra på, jag lärde mig, växte i mig själv och blev mer stabil och lugn i mig själv. Fast paniken att ringa och sjukanmäla sig var fortfarande uppe på max, det tycker jag fortfarande, det är så jobbigt. Jag är så rädd att få skäll och bli dålig behandlad för att jag är sjuk. Men det gick bra dom gångerna jag fått vara hemma pga feber, magsjuka och allt där till. Jag trivdes på jobbet och fick stanna under sommaren också, även hösten och en till vintersäsong. Jag har nu jobbat på detta jobb i två år, två vintersäsonger och två sommarsäsongen och skulle, trodde jag, hoppa på min tredje vintersäsong. Men så blev det inte, igår den tolfte september blev jag av med mitt jobb.Där och då reagerade jag inte mer en att le och spela glad, för vad skulle jag göra? Fråga ut dom? Dom gav mig svar på allt jag behövde, dom valde bort mig då jag är yngre och inte varit i arbetsvärlden en sådan lång tid, dom valde istället att behålla min kollega då hon har mer arbetslivserfarenhet en vad jag har och är äldre, samt att dom väljer att ta in en helt ny och allt är samma där som med min kollega nu, äldre och mer livserfarenhet en vad jag har, vilket jag förstår till punkt och pricka, men va fan, jag har varit där i två år! TVÅ ÅR! Säger inte de dom något? Dom valde då istället att ta in någon helt ny och lära upp stället för att ta det safe och kanske behålla mig som redan vet rutinerna, kan jobbet och dessutom gör att kanon bra jobb! Jag får, utan att behöva skryta, mycket beröm för allt jag gör, men goda attityd, mitt trevliga bemötande, jag ser varje person som olika personer och behandlar dom ut efter vad dom kräver och vill, jag ser dom och hör dom, jag är lyhörd, vill hjälpa och alltid finnas där, får beröm för hur trevlig jag är, hur glad jag är och att jag alltid står där och tar emot allt, löser problem och gör alla glada, och det är det jag vill! Jag älskar det här jobbet på det visset att jag ALLTID kan och får hjälpa folk, lösa problem, finnas där och vara trevlig och glad. Vara ansiktet utåt och vara lojal till både kunder och arbetskollegor. Jag förstår också företaget att dom väljer att kicka mig, jag är ung jag har många år kvar att ge och bredda mina vingar, vilket jag blev tillsagd att göra.
 
Många tänker nu säkert, men du blev bara av med jobbet. Men för mig är det mycket mer en så. Jag blev inte av med bara mitt jobb, jag blev av med mitt liv. Jag lever för att jobba, vilket jag har byggt upp på egen hand, jag hatade att jobba i början och hatade det ännu mer efter hur jag blev behandlad på städfirman innan. Men nu älskar jag det, jag har något att se fram emot, träffa människor och självklart har inte mitt jobb varit det enklaste, en del gånger ville jag verkligen inte till jobbet och kunder kan vara dom mest hemska människorna som existerar, men jag har hållit ihop och jag älskar att jobba, det är som sagt mitt liv. Så nu känns allt tomt, jag har inget att sträva efter eller gå till varje dag, det känns oerhört tomt och tråkigt. Jag känner bara, jahapp.... nu då? Ungefär så, vad gör man nu? Då var det dags att sitta där igen, som arbetslös och söka jobb utav bara helvete, för det är inte enkelt att söka jobb eller få jobb, eller jo att söka är det enkelt men det är den där detaljen att få jobbet också.. Det är de som är svårt, otroligt svårt. 

Jag är nu helt tom och vill ingenting, det känns som att jag tagit tio steg tillbaka och hur sjutton tar jag mig tillbaka dessa tio steg framåt...? Detta är svårt för mig och många kan tycka det är ur löjligt men det är så här jag fungerar, detta var hela min värld och nu har den rasat, bokstavligen rasat. Jag försöker tänka positivt och många säger att jag skulle slutat på detta jobb för länge sedan, man jag har stannat för jag innerst inne gillar det, väldigt mycket. Många säger att det är nu alla dörrar öppnas, men jag tycker det känns som att dom stängs, jag vet inte varför. Men planen nu är att söka jobb, och be till gudarna att något blir mitt. För det här hatar jag, att vara arbetslös inte ha något att göra och inte få pengar.... Jag vill i mina drömmar vara ekonomiskt oberoende men dit är det nog en lång väg kvar att gå eller helt enkelt att köpa den rätta trisslotten på affären. 

Nåväl, jag behövde bra få ur mig detta då ångesten och stressen bara kockar över hos mig just nu, jag har ångest för att jag inte har något jobb och inte får in pengar, jag är också stressad över att försöka hitta ett jobb så fort som möjligt för att kunna få pengar, för utan pengar blir jag stressad och mitt liv går inte runt.. Jag hatar detta. Men det är så här det är nu och jag vill att detta företag ska ångra att dom kickar ut mig, jag vill vara den där länken som dom behöver och vill ha. Men dom har nu sabbat sin chans att en någon gång senare få tillbaka mig, för jag kommer inte tillbaka. Nu ska jag göra som dom säger, bredda mina vingar och släppa dom fria, nu ska jag sattsa på mig och mitt liv, hitta just det jobbet som gör mig glad och som jag bara vill till varje dag. För även fast livet känns tomt och tråkigt nu, så är det kanske nu det börjar? Det kanske är nu mitt liv börjar, för nu kan jag 'bli' precis det jag vill bli!
 
Jag hör till den gruppen '90-talisterna' som VILL jobba, det är det ända jag vill!
 

Vi är hästmänniskan

Läste nyss denna text inne på LyckyRider och måste verkligen dela med mig av den här till er, den är så bra! Stämmer in på oss hästmänniskor från börja till slut, känner igen mig i mycket i texten och håller verkligen med henne. Tjejen som skrivit inlägget heter Rosie Blomquist, hon har även instagram och heter där rosieellinor.

Hej vackra!

Hur ofta möter Ni blickar i affären? När man ska springa in lite snabbt efter en dag i hästens tecken. Sporrarna klirrar över golvet, håret som ska likna en fläta står åt alla håll, skjortan är slarvigt nerstoppad i jeansen och sminket är long gone. Övrigt folk vänder sig om med nyfikna, förskräckta blickar. Man kan till och med ibland höra “mamma, titta en cowboy”. Man fnissar lite för sig själv och tänker girl, cowgirl. Tänk vilken show man kunde bjuda en hel affär på bara för att få köpa en dricka och en påse morötter till sin häst.

Det här är ju vardagen ungefär. Avsmaken man ser i andras ögon när de känner min naturliga parfym av häst. Men vet Ni vad. Det är också mig ni kan möta på en fest i en fräsch blåsa, perfekt målade naglar, höga klackar och sminket som är on top. Det är mig ni grabbar alltid vill möta i armbrytning för att man har tonade armar och anses som träningsfreak. Och det är ju populärt i dagens samhälle. “Hur ofta är du på gymmet?” Man bara hallå; jag är bonnastark. De här musklerna är uppbyggda av att skotta skit och bära hö. Det är inga vikter jag slitit i för att se ut som en “gymbrud”.

Det är oss hästmänniskor som cheferna letar efter. Vi är vana vid att ta stryk och “komma igen”. Vi är inte rädda för lite skit under naglarna eller för lite blanka pannor. Vi står upp och tar ansvar samtidigt som vi lätt kan släppa loss och bjuda på oss själva, för vi har alltid en varm mule på fyra ben som kommer älska oss precis lika mycket dagen efter.

Kommer du hem till oss så kommer vi prata häst. Lite kärlek, många mål i livet, shopping (till hästen) och lite mer häst. Är man riktigt snäll och pålitlig kanske du till och med kan få hälsa på min unicorn. I oss hästmänniskor får du en lojal vän helt enkelt och en del hundhår på köpet.

Om du ringer lite sådär akut och vill ha skjuts kastar jag mig såklart i bilen på en gång. Väl framme kommer vi antagligen slänga bak en hel årsförbrukning av vattenflaskor, hästgodis, några par boots och lite annat så kallat “skräp”. Jag städar inte så ofta i bilen även om jag kallar det för det när jag flyttar “skräpet” till en annan plats. (Vill du se något städat så får du komma in i mitt stall). Eftersom du tar min hunds plats så får du ha honom i knät.

Vi kommer prata om våra hästar som om alla kände dem och som om de vore vilken viktig person som helst. En gång fick jag höra efter typ några månader; “men jag trodde Nellie var en kompis till dig, alltså en människa”.

Vi är de retliga typerna som skrattar åt fotbollskillarnas filmningar. Vi är hårdingarna som borstar gruset av knäna och sätter foten i stigbygeln efter en rejäl avkastning. Vi är tuffingarna du kan kasta hur mycket skit som helst över. Det tar inte på oss. Men säger du något om våra hästar så kommer vi storlipa. Det är across the line.

Att äta på restaurang är ju mysigt men jag kan inte göra det till en vana för lönen börjar tryta vid månadsskiftet. Ungefär då min häst behövde ett nytt set med benskydd, för de var “to die for- snygga”. Jag ser inte ens min lön i pengar utan mer i “en pad, två par benskydd, ett huvudlag, 47 äpplen, osv.”.

På köpet i en hästmänniska kan du få en tjej som inte behöver sminka sig för att ta sig utanför dörren. Jag skäms i alla fall inte, jag menar det är ju så jag ser ut och det är så jag går omkring 90% av tiden. Eller så får du en kille, med ett enormt hjärta. En kille som garanterat blivit skrattad i ansiktet för att han har “ridit häst”. Om ni bara visste hur mycket tjejer som springer efter den här killen.

Vi hästmänniskor är nog en speciell sort. Egentligen är vi nog inte så nördiga som många “utomstående” tror. Vi är ju rätt roliga faktiskt och allt handlar inte om hästar även om det är vår passion. Grejen med ridning är bara det att det krävs ju en häst. En häst sköter inte sig själv, det är inget man kan snöra av sig och ställa i en garderob till nästa gång, utan det är ansvar 24/7. Den grejen är svår att förklara för folk som inte själva upplevt den. Vi har alltid ett halvt öga öppet så att säga men där mellan kan man hitta på väldigt mycket “vanliga” saker också. Eller så gör man det lätt och omger sig med likna galna människor som sig själv.

Vi lever alltid med mottot; först din häst, därefter din polare och sist dig själv.

Det Ni!

Vad säger ni håller ni med Rosie i texten som skrivit! Det gör jag!
En av dom "snyggare" bilderna som togs idag under fotograferingen!

 

Visste ni att...

Förra året i Mars flyttade denna helt fantastiska häst ifrån mig? Han var inte vara mina drömmars häst i utseende och personlighet, han hade verkligen allt jag sökte hos en häst! Självklart favoritrasen kallblodstravare, svart med mycket man och svans, en riktigt fattigmansfrieser!

Bjuder på några till bilder, är han inte vacker??